Cecilia Bergentz, förstelärare på Hummelstaskolan i Enköping

 

Vad har det inneburit för dig att bli förstelärare?

– En bekräftelse på att det jag redan gör är bra. Det har också inneburit en professionell utveckling; jag har fördjupat mig i mitt eget jobb i klassrummet och blivit mer medveten. Jag tar mitt uppdrag som förstelärare på allvar och vill att det ska bli bra. Jag kan också känna en press på mig att mitt arbete ska synas utåt för andra, men jag försöker landa i att jag har fått tjänsten för det jag redan gör.

– I Enköping blir man förstelärare med inriktning mot ett ämne och jag är förstelärare i engelska för yngre åldrar, F-6. Tillsammans med försteläraren för engelska i årskurs 7-9 har vi nätverksträffar. Vi försöker kommunicera så mycket vi kan med varandra för att få den röda tråden i arbetet. Vi ordnar även ämnesträffar för kommunens engelsklärare och vi ska under våren arrangera en Edcamp. Jag deltar också i en av kommunens utvecklingsgrupper som tittar på särskilda undervisningsgrupper.

– Konkret kan jag säga att jag förkovrar mig genom att läsa om ny forskning, jag hänger med i sociala medier och dokumenterar så mycket som möjligt. Jag är också mer noggrann i mina planeringar.

 

Hur togs det emot bland dina kollegor att du skulle blir förstelärare?

– Det har bara varit positivt på skolan. Jag tror att det beror på att jag redan hade en arbetslagsledarroll, att jag var med i ledningsgruppen och att jag hade hoppat in som ställföreträdande rektor. Det negativa som jag har upplevt har varit från media eller trådar på Facebook och liknande. Då blir jag irriterad. Det är samma känsla som när skolan lyfts fram på ett negativt sätt i media eller i övriga samhället. Det blir en frustration – vi gör något bra här och det är jobbigt att behöva stå upp för det hela tiden.

 

Vilken är den största utmaningen med uppdraget?

– Det är nog att hinna dela med sig. Det tar lite tid och det är så pass nytt. Jag har varit förstelärare i ett halvår nu men det tar en tid att landa i rollen. Jag skriver en blogg som heter Uppdrag förstelärare där jag försöker nå ut.  Jag tänker att det förhoppningsvis finns någon som är intresserad av det jag gör. Jag är också med och administrerar en Facebook-sida för förstelärare som är uppe i 800 medlemmar nu.

 

– Det ingår i uppdraget som förstelärare att dela med sig och berätta om sitt arbetssätt – och det går inte om man låser in sig i klassrummet. Nu har lärare börjat höra av sig från andra delar av Sverige med frågor om hur jag exempelvis planerar ämnesträffar eller mina tankar om bedömning.

 

Saknar du något stöd i ditt arbete som förstelärare?

– Som förstelärare har jag 10 procents nedsättning på min tjänst för uppdraget och det hade varit bra om den tiden kunde synkroniseras mellan alla förstelärare i kommunen så att vi kunde ha någon timme samtidigt. Det är svårt att hitta mötestider för att träffa de andra.

Vi har visserligen digitala forum som fungerar ganska bra men jag saknar tid att träffa framförallt Annika som är den andra försteläraren i engelska. Men vi har kontakt via e-post och delar dokument med varandra.

 

Vad är roligast med uppdraget?

– Jag har 90 procent undervisning i min tjänst och jag tycker mycket om att vara med min klass. Men det roligaste med uppdraget är att det innebär en utmaning och att det är utvecklande för mig. Det är lätt att få känslan att man måste jobba mer så man får se till att inte jobba för mycket. Men det är lätt hänt när man tycker det är så roligt!

 

Enköpings kommun har 12 förstelärare i grundskolan, varav en i förskoleklass, det finns även 4 förstelärare i gymnasiet.